Lars Fohrman – Hur jag blev skribent för Aluma och Alumaförsäljare

 

Rolls Royce till salu

Utan betänketid tackade jag  ja till att medverka i Aluma som skribent. Samtidigt som han började sälja tidningen satte han igång att skriva om konst och kultur.

Det har runnit ganska mycket vatten under Malmös broar sedan jag första gången hörde talas om en gatutidning för Malmö hemlösa.

–          Va fan e de för nåt, frågade jag en polare på härbärget.

–          Ja, det kommer hit en tjej imorgon som ska prata om det. Du kan också få sälja den.

Det hörs bra tänkte jag. Jag tycket mycket om att träffa människor och kan man tjäna en hacka samtidigt så är det ju rena himmelriket. Sälja tidningar på stan hade jag ju gjort förr. Kvällsposten, du vet.

Så dök hon upp. Hon presenterade sig som Elisabeth och berättade lite mer om tidningen. Jag blev tillfrågad att medverka i tidningen. Ett rungande JA hade passat bra. Men ett mera försiktigt ja blev det. Mitt uppdrag, som skulle publiceras i det första numret, var att skriva om en fotoutställning på Malmö museum. Eftersom jag var ganska ovan att bedöma fotografi hade jag ett helt gäng fjärilar i magen. Vid ankomsten till museet frågade jag var utställningen om skånska fotografer fanns. Hänvisad till andra vångingen äntrade jag trappan och blev mycket imponerad av vad jag fick se. Jag skrev ned några tankar om bilderna och lämnade det till tryck. Det var med stor spänning jag såg fram emot resultatet.

Tidningen kom från tryckeriet lagom till Malmöfestivalen och nu skulle den säljas ute på Malmös gator av ett färgglatt gäng och jag själv. Jag satsade hela min förmögenhet (200 kr) på tidningar och fien en plats vid Triangeln att stå och sälja på. Jag funderade på hur jag skulle gå tillväga, men så kom jag att tänka på att detta ju var något nytt. Det fanns inga förebilder. Skit samma, jag kör mitt eget race.

“Höjdpunkten var när vi fick ta emot Nöjesguidens pris för bästa glädjespridare. Jag vill som hemlös med ett mångårigt missbruk bakom mig tala om en personlig succé!”

Konst och kultur ligger mig mycket varmt om hjärtat. Genom att skriva om det har jag träffat människor som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. Kända och okända, men mest okända. Det är framför allt dem jag vill skriva om och inte om dem som beskrivits i spaltmeter efter spaltmeter av en samling kvasifilosofiska vindflöjlar. Alla möten med konstnärer, fotografer, skådespelare och musiker har också bekräftat att jag har en mycket mer framstående roll i samhället än jag någonsin kunnat ana. Jag har ju blivit publicerad och förhoppningsvis läst av tusentals människor. Höjdpunkten var när vi fick ta emot Nöjesguidens pris för bästa glädjespridare. Jag vill som hemlös med ett mångårigt missbruk bakom mig tala om en personlig succé!

Jag har många gånger frågat mig hur i hela fridens namn jag utan skam och ångest kan stå mitt i stan och göra min hemlöshet offentlig på det viset. När jag tänker efter så slår det mig att jag faktiskt står och säljer tidningarnas Rolls Royce. En vacker tidning som säljs av de vackraste försäljare. Och tycker man om något riktigt mycket, vill man ju dela med sig av det.