Du får titta på mig. – Hur Aluma blev Aluma, del 2.

På den här tiden bodde jag i min fotostudio på Döbelnsgatan, några hundra meter från Situation Sthlm kontor. Varje dag träffade jag försäljare, som i ur och skur stod och sålde tidningen. Jag brukade köpa tidningen av “min” försäljare Mirre.

En kylig februarikväll besökte jag Stockholms kulturhus för att se fotografen Paul Hansens prisbelönta bildserie på en hemlös kvinnas vardag, samt högläsning ur boken King, en gatuberättelse av författaren John Berger. Paul Hansen visade sina bilder. Vackert komponerade, perfekt exponerade, men av någon anledning blev jag inte berörd. Jag minns inte längre journalistens namn som sedan skulle läsa högt ur boken, men jag minns desto tydligare diskussionerna som uppstod. Publiken denna kväll var inte av det stillsamma slaget, utan avbröt den förvånade journalisten med frågor. Istället för den planerade högläsningen blev det en intressant diskussion, mest mellan olika personer i publiken.  Jag minns att jag var alldeles upprymd efteråt, när vi samlades utanför i den isande vinden på Sergels torg. Här hade jag hittat samma uppkäftiga energi som jag var van vid från Paris. Jag kände mig som hemma.

Påsken kom och med den en påskfest på Den Andalusiska Hunden. Då kom det in ännu mer kläder, mat och gåvor från allmänheten.  Det var en maffig påskbuffé som dukades upp. På kvällen stod jag och snackade skit med några av de hemlösa männen då jag “ser” ett porträtt av honom.  Jag jobbade som fotograf och ganska ofta “såg” jag personer i bilder, eller hur jag hade porträtterat dem. Jaha, tänkte jag, på vilket sätt kan jag bidra till att bilden av hemlösa förtydligas? Efter några veckor kom jag på varför Paul Hansens bilder lämnat mig oberörd. Kvinnan han porträtterat hade inte tittat in i kameran, det var som om hon undvek att möta min blick. Kanske var det meningen, men någonstans där hade jag börjat se ett mönster i hur hemlösa visades upp i bild. Väldigt, väldigt sällan med blicken rakt in i kameran. Där och då föddes tanken på porträttserien Du får titta på mig.

Kort efter påskfesten meddelade Jessica Blom att hon skulle flytta till Malmö, men i Malmö fanns det inga hemlösa. Enligt de styrande politikerna.

Jessica och jag höll kontakten och under hösten hade hon mött hemlösa, fått kontakt med Alf Roijler och Göran Dahlberg som startat Hemlösas förening i Malmö. Det blev en julfest för hemlösa i Malmö och jag var där.

Hösten 1999 hade jag översvämning i min fotostudio i Stockholm och jag fick bo på en kompis soffa i Eslöv. Porträttserien Du får titta på mig började ta form och jag hängde en hel del på Stadsmissionen i Malmö där jag lärde känna många hemlösa män och kvinnor. Jag hade för länge sedan förstått att det inte gick att säga EN gemensamma nämnare för varför hemlösa blivit hemlösa. Männen och kvinnorna jag lärde känna kom från olika bakgrunder, många hade haft svårt att passa in i skolans värld och någonstans där hade grunden till misslyckandena lagts.

När jag gick tillsammans med en hemlös man eller kvinna så fick jag konstiga blickar av de människor vi mötte och jag minns hur föräldrar brukade ta sina barn i handen när vi möttes på trottoaren. Jag såg rädsla i deras ögon. De såg inte mig, de såg bara den hemlöse personen jag gick tillsammans med.

När utställningen nästan var klar var även min fotostudio torrlagd och jag hade flyttat tillbaka till Stockholm. En dag satt jag på bussen vid Fridhemsplan där det ALLTID är kö. Jag såg “min” Situation Sthlms försäljare Mirre stå vid sin plats och jag ser en kvinna i min ålder gå förbi honom. Jag ser hur Mirre höjer tidningen och jag ser hur hon hejdar sina steg, går fram till honom, de byter några ord. Jag ser att hon tar fram sin plånbok och köper en tidning för att sedan gå därifrån med ett stort leende. Där och då insåg jag: Det är ju det vi behöver i Malmö. En gatutidning!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *