Från snabba cash till hemlös. Intervju i Courage nr 1, 2012.

När Håkan Forstén stod på toppen av sin kriminella karriär hade han ett överflöd av pengar. Han förlorade allt och kom att bli en av Malmös första Alumaförsäljare. Nu är han ansvarig för den sociala verksamheten på Courage. Här berättar han om sitt liv som under många år präglades av narkotika, våld och gängkriminalitet.

Fram tills för fyra år sedan gick hela Håkans liv ut på att tjäna snabba pengar för att få dagens dos av heroin. I 25 år levde han i sin heroinbubbla och han beskriver sig själv som en person som hade avsagt sig allt ansvar gentemot sin omgivning.

Vintern 2008 tog det stopp. Då häktades han, oskyldigt anklagad för ett brott som kunde leda till ett långt fängelsestraff om han ansågs skyldig.

– Jag satt häktad med fulla restriktioner i tre och en halv månad. Jag hade varit illa ute tidigare men inte på det här sättet.

Håkan berättar att han hade bestämt sig för att dö som narkoman, men där i häktet hände något.

– Jag insåg att jag inte längre hade valet att dö som narkoman utan att jag kanske skulle sluta mina dagar i fängelse. Jag insåg att jag kanske aldrig mer skulle kunna sätta mig i en glänta och titta på solnedgången. Jag kom till insikt om att hans liv var viktigt och att han höll på att slösa bort det. Livet går så här fort, säger han och knäpper med fingrarna.

Håkan hade nått vad man brukar kalla sin personliga botten.

– Jag dog själsligt inne på häktet och där i min ensamhet sökte jag styrka genom att be till Gud.

LIVSAVGÖRANDE VÄGVAL

Vi träffas i Slottsparken för att tala om hans liv och hur det blev som det blev.Håkan har många minnen härifrån parken. Här lekte han som grabb och här härjade han som tonåring.

Håkan håller just nu på att läsa Svensk maffia av Sydsvenskanreportrarna Joakim Palmqvist och Tobias Barkman och han känner igen mycket från sitt eget liv.

– Författaren beskriver hur unga män i sena tonåren står inför ett vägval. Antingen fortsätter de med det kriminella livet eller också träffar de en trevlig tjej, skaffar ett jobb eller utbildning.

Vi backar bandet till sommaren 1979, året då Håkan tog studenten med toppbetyg. Han hade kommit in på Juristlinjen och stod inför sitt vägval. Han minns hur hans pappa väckte honom på morgonen för att han skulle gå ut och söka jobb.

– Han sa: jag har ansvar för dig tills du fyller 18 år. Jag blev myndig den sommaren och då bad jag honom dra. Nu var ansvaret mitt och jag hade hittat sätt att göra snabba pengar. Jag var otroligt omogen för sin ålder och jag förstod inte bättre. Jag gick på några föreläsningar, men istället för att köpa böcker köpte jag en trimmad Amazon för studielånet. Jag tänkte jag gör det som är roligast. Du vet, lite fart och fläkt. Och så plötsligt hade det gått 30 år, konstaterar han med en grimas.

BARA SYMPTOM

Det kriminella livet flöt på under hela 80-talet. Då var Köpenhamn redan uppdelat i gäng och Håkan var medlem i ett pakistanskt gäng. Han menar att gängbildning egentligen bara är ett symptom på hur samhället ser ut.

– Istället för att konkurrera var en för sig, tävlar man tillsammans i gäng. Det finns en trygghet med en tydlig makthierarki, säger Håkan.

Han menar att de växande sociala klyftorna och segregationen har lett till ett allmänt tillstånd av hopplöshet. Många unga killar ser ingen möjlighet att göra vanlig karriär och då blir kriminaliteten ett alternativ.

– De har en fruktansvärd kraft, de här killarna. Tänk om vi kunde ta tillvara den kraften. Jag kan känna sån sorg när jag ser dem. Jag vet ju var de har framför sig.

Håkan tystnar och det är tydligt att han motvilligt han talar om de kriminella åren. Han skruvar lite på sig och fortsätter.

– Jag står för att jag varit kriminell narkoman, men …. det är som om jag talar om någon annan, men ändå inte. Jag var rätt dum, konstaterar han.

Som exempel berättar han om när de då ökända Amagerkillarna vid ett tillfälle slog honom sönder och samman för att sedan slänga honom i Nyhavnskanalen. Håkan sjönk till botten och han visar med armarna hur han kravlade sig längst med botten och upp till ytan.

– Jag blev lite försiktigare efter det och jag var inte rädd. Jag hade ju klarat mig. När man var mitt uppe i det kretsade livet kring vem som var farligast, driftigast och vem som hade störst påse. [vem som sålde mest narkotika, reds komm.] När jag stod på topp hade jag flera lägenheter, bilar och motorcyklar och ett överflöd av pengar. Då bildade jag familj och jag har två barn i Danmark.

Båda gångerna hans fru skulle föda satt han i fängelse.

Åren gick och efter finanskrisen på 1990-talet försökte Håkan få ordning på sitt liv. Det slutade med att han var tvungen att fly från stan med dödshot hängandes över sig. Han flydde till Malmö och bestämde sig för att lägga kriminaliteten på en lägre nivå.

– Problemet är att när du jobbar på en mellannivå då börjar folk att trampa på dig. Så är det i den kriminella världen.

“Hon tyckte om MIG! Vad fanns det att tycka om, tänkte jag.” 

Mellannivån ledde till hemlöshet och i mitten av 1990-talet lärde Håkan känna sin nuvarande sambo Annika.

-Jag flyttade in hos henne för att tjänade på det, sen märkte jag att det här var en riktigt snäll tjej som jag inte ville utnyttja. Då sa jag att jag ville att vi bara skulle vara vänner, men hon sa att hon tyckte om mig. Hon tyckte om MIG! Vad fanns det att tycka om, tänkte jag. Tidigare hade jag alltid sabbat det när någon kommit för nära.

Som hemlös började Håkan sälja gatutidningen Aluma. Han har många minnen från den tiden. De flesta handlar om Lennart Thübeck som då var ansvarig för den sociala verksamheten på Aluma.

–  Jag kände Lennart sen tiden han var aktiv missbrukare och även  så var han rakryggad. Jag såg hans förändring, men framför allt såg jag hans tålamod med oss försäljare. Då hade jag noll tillit till samhället, men jag litade på Lennart. Han visste vad han talade om och han hade tagit sig ur det.

Håkan menar att det viktigaste Lennart gjorde och det som fick det att fungera på kontoret, mitt bland hemlösa och ibland ganska stökiga försäljare var att han visade respekt.

– Han sa: Jag visar dig respekt och jag kräver att du visar mig respekt. Om respekten hade brustit skulle det blivit kaos, menar Håkan.

Håkan friades från misstankarna 2008, men dömdes till ett kortare straff för ett annat brott. När han blev släppt från Tingsrätten gick han ner till Alumas kontor för att få stöd och råd av Lennart som var ansvarig för den sociala verksamheten.

– Varje gång det dök upp något gick jag ner till Lennart. Tidigare hade jag alltid hållit mig borta när det var dags att inställa mig. Lennart sa till mig att gå till Frivårdenoch be om hjälp, och det gjorde jag. Den 21 april 2008 bad jag om hjälp och fick det.

Håkans fängelsedom omvandlades till behandling i ett år. När han kom tillbaks till stan ville han visa Lennart att han fixat det, men Lennart låg på sjukhus och hade precis fått en cancerdiagnos. Håkan beskriver hur han någon månad senare träffade Lennart på Möllevångstorget och hur denne lös upp och kramade om Håkan.

– Jag kände att det kom från hjärtat och att han var stolt och glad för min skull.

EKONOMISK BROTTSLIGHET

Med drygt ett års drogfrihet i ryggen fick Håkan jobb som motivatör inom ett EU-projekt som startades av Comintegra.

– De talade om delaktighet, socialt företagande och det lät fantastiskt. Åh, så naiv jag var, utbrister Håkan och himlar med ögonen.

Han beskriver hur de ansvariga aldrig syntes till och när en av hans chefer slutade se honom i ögonen började Håkan ana oråd. Så småningom visade det sig att allt varit ett fuskbygge. Vid ett personalmöte påpekade en av chefernahur viktigt det var att de skulle vara ärliga mot varandra. Håkan berättar att han tog till orda: När jag var i behandling frågade man mig hur jag skulle försörja mig. Jag hade vänner som sysslade med ekonomisk brottslighet och som ville att jag skulle jobba för dem. Jag tackade nej eftersom jag visste vad det skulle leda till. Men så hamnar jag HÄR.

– Det kändes så skönt att få säga det. Cheferna talade på precis samma sätt som mina kriminella vänner, de använde bara andra ord. Efter det mötet tappade jag allt engagemang. Jag kände mig blåst och att jag varit delaktig i blåset, att jag lurat människor.

Några månader senare var konkursen ett faktum.

“Idag vill jag hjälpa andra i både det lilla och det stora, det är mer värt än allt guld och pengar.”

– Jag har gått och drönat i ett år och jag verkligen behövt tid för att smälta allt som hänt. Jag har nästan isolerat mig ute på Backarna  [Kirseberg, reds komm.]. Jag och Annika hittade tillbaka till varandra och nu bor vi ihop i hennes barndomskvarter. Hon fanns där för mig när jag ville göra upp med det förflutna och bli skötsam.  Jag vill bli gammal med henne.

Tillsammans har de köpt Alba, den drygt ettåriga rottweilertiken som ligger vid Håkans fötter.

– Det är så mycket glädje med en hund, men en hel del ansvar, säger han och stryker Alba över ryggen.

INTRESSANT RESA

Även om Håkan har många minnen som han inte är stolt över, tycker han ändå att det varit en intressant resa och är tacksam för insikterna han fått.

– När jag var i behandling förstod jag hur viktigt det är att jag omvärderar allt. Mitt gamla sätt att tänka, mitt gamla sätt att vara och mitt sätt att möta andra människor. Ett sätt som isolerat och skyddat mig från att bli sårad. Idag vill jag hjälpa andra i både det lilla och det stora, det är mer värt än allt guld och pengar, säger Håkan Forstén.

TEXT: ELISABETH GUDMUNDSON

BILD: MAX ALM-FORSELL

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *