Konstigt! Jag fick en lägenhet alldeles bredvid en vändzon. Har någon skvallrat om min benägenhet?

 

Efter tre år som hemlös, med hela buketten av härbärgen och institutioner bakom mig blev jag på Lillhem anvisad en lägenhet. En soc-lägenhet.

Redan tidigare hade jag gjort gällande att jag definitivt inte ville bo på Kirseberg. Av den anledningen att jag pundat mycket i det området. Jag hade ju två målarkompisar som bodde där och det föll sig naturligt att jag sökte upp dem för att få lite sällskap när jag målade. hos dessa mina vänner var jag välkommen, men resten av de boende i området var måttligt förtjusta av min närvaro.

“Aldrig förr i mitt vuxna liv har jag upplevt två rum och kök så välkomnande.”

Så när Hanna lite blygsamt förklarade att hon kunde erbjuda mig en lägenhet på ovan nämnda område, högg det först till i hjärtat på mig för jag vill ju från Lillhem! …Men min vana trogen förkastar jag ingenting utan att ha fått ta del av det ordentligt. Sagt och gjort, den 14 februari skulle det tittas på en lägenhet. Och jag deklarerade tidigt för Hanna och Erik att de inte skulle ha för höga förväntningar, vad gällde mitt reclaim med Kirseberg.

Något ångestfylld åkte jag med till den aktuella adressen. Ganska oinspirerad hjälpte jag till att hitta adressen. Måttligt förväntansfull klev jag in genom entrén. Och redan där föddes en halvt retorisk fråga. Skulle detta bli “min” port? Överdrivet sparsmakad följde jag spiraltrappan upp till andra våningen.

Hanna stack nyckeln i dörrlåset och ljudet från de mekaniska delarnas möte väckte inom mig en otrolig längtan. Och redan efter att ha tagit några steg in i mitt nya presumtiva boende, klack det till inom mig. Underbart! Kan man verkligen bo så här?

Saken e klar. Utan en tanke på Kirsebergsfolkets reaktion på min närvaro. Jag hade bestämt mig. Dom hade kanske lite lust att förlåta. Jag hade ju varit nykter och drogfri i 16 månader nu. Och med svällande entusiasm hade jag kunnat konstatera att min dåliga relation med ovan nämnda mest berott på min paranoia för andra människor, där jag har haltat omkring i en fjärde dimension, helt betagen av syntetiska influenser utifrån knarket, Kirseberg är en jättefin stadsdel. Kanske den finaste i Malmö. Aldrig förr i mitt vuxna liv har jag upplevt två rum och kök så välkomnande. Det var lite vanskligt i början, att släppa tryggheten på Lillhem med kompisarna där och den trygghet dessa innebar i övergången till ett drogfritt liv. Men jag är styrkt av det faktum att Lillhem ju faktiskt finns kvar, och kompisarna med för den delen. Sedan inser jag klart att ska det bli städat här får jag göra det själv.

Åren av hemlöshet har gjort att det går att sätta värde på sådant med.

Tack Hanna och Erik, tack Lillhem, tack Kirseberg!

Målaren och vännen Lars Fohrman, från Nollbo, Aluma nr 7 2002

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *