Det började bli modernt att röka hasch sommaren -69.

 

Flower Power, Hendrix, hasch, mellanöl och en och annan billig vinare blev livskonceptet även för mig, då 13 år gammal. Jag var vid det här laget redan etablerad som missbrukare och kriminell, till och med värst i gänget fast jag var flera år yngre än de andra.

Min första pipa hasch rökte jag senvåren -69. En av polarna hade fixat en “holk” som han eldade på för att sedan smula ner den tillsammans med tobak i en sorts pipa som mest liknade ett porslinsrör som var smalare i ena änden. efter några djupa bloss räckte han över den till mig. Jag drog för kung och fosterland och lämnade sedan tillbaka den till polaren. Hostande började jag känna mig underligt yr och samtidigt känna ett främmande välbefinnande i hela kroppen. Hurra! Jag var påtänd på hasch för första gången i mitt liv. Men detta skulle definitivt inte bli den sista. Nej, detta var början på någon som, med några kortare avbrott, skulle vara i 33 år.

De få dagar som jag var i skolan satt jag mestadels och snöade ut genom fönstret, totalt ointresserad av vad som försiggick i klassrummet. Däremot var kollen på skolgården desto viktigare för mig. Jag satt oftast och väntade på att någon langare skulle dyka upp, och när han gjorde det lämnade jag lektionen mitt i. Utan hänsyn till magister som stod och gapade om att besöka rektorn och berätta vilka samhällets ogräs hans klass var full av. Detta sket jag högaktningsfullt i. Jag hade ju precis varit där och stulit bussbiljetter av hans sekreterare. Ett helt häfte som snart omvandlades till motsvarande värde i hasch.

Som ni säkert förstår började jag att tröttna på skolan. jag tillbringade allt mer tid på Gustav Adolfs Torg som på den tiden var knarkcentrum i Malmö. Här handlade jag mitt livselixir, haschet. Men som vanligt i de här kretsarna äär man mer eller mindre tvungen att sälja själv för att bekosta sitt missbruk. Vid ett tillfälle hade jag laddat upp med rejält med knark under en tur till Köpenhamn. Med drygt 20 gram hasch och 22 LSD-trippar stod jag glad i hågen och väntade på min första kund för dagen. Jag hoppades att det skulle dyka upp någon som skulle ha så pass mycket att jag kunde ta fritt resten av dagen och göra polarna sällskap nere i Kungsparken där de låg och gottade sig med hasch, mellanöl och LSD. Men dagen slutade inte som jag hade hoppats. Plötsligt kände jag en hand på min axel och när jag vände mig om tittade jag rakt in i en polislegitimation. Det var mitt livs första möte med knarkspan.

Jag fick följa med upp på polisstationen vid Davidhallstorg. Där blev jag grundligt kroppsvisiterad och dom hittade allt knark. På den här tiden var mängden jag hade på mig av försvarliga mått för en vuxen langare. I mitt fall, jag var ju bara 13, åstadkom detta tydligen en sensation. Varenda civilpolis som jobbade den dagen var och tittade in i förhörsrummet för att på det viset konstatera tidens fördärv. Stum som en mussla satt jag och genomled mitt livs första förhör. Efter ett par timmar tröttnade man på mig och beslutade att köra hem mig hem till mina föräldrar som hade slutat att bli chockerade av polisbesöken med mig i centrum. Mina föräldrar, liksom så många andra människor på den här tiden, fattade ju ingenting.

Efter en herrans massa tukt och förmaningar smet jag ut och drog iväg till Kungsparken och polarna. De frågade vad jag hade hållit på med, jag skulle ju varit där för länge sedan. “Inget särskilt” blev mitt svar även den här gången.

Men nu var soc. och barnavårdsnämnden tvungna att ta itu med Malmös yngste knarklangare. Man hotade med allvarliga konsekvenser för det här, men det enda som hände var att man skickade iväg mig till ett pojkhem i andra ändan av stan. Det hindrade mig inte ifrån att fortsätta med mitt missbruk, tvärt om. De flesta andra killarna missbrukade också så det blev bara att jag bytte ut det gamla gänget mot ett nytt. Av liknande anledning har jag tvingats leva mitt liv på en hel del olika institutioner. Allt ifrån riksanstalter till träningsboende för hemlös män.

Men det får vi gå in på en annan gång.

 

Tack för ordet.  / Lars Fohrman 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *