Du får titta på mig – Hur Aluma blev Aluma, del 3

Hösten 1999 hade Socialstyrelsen bett alla kommuner räkna hur många hemlösa de hade och antalet var högre än beräknat. Hemlösas förening anordnade demonstrationer och Sveriges meste hemlöshetsforskare Hans Swärd skrev debattinlägg. Hemlöshetsfrågan var hetare än någonsin.

Utställningen var i Sydsvenskans lilla utställningslokal på Stortorget och vid några tillfällen höll vi, Göran, Alf, Jessica och jag, även föredrag i anslutning till utställningen.

Jag berättade för dem om min insikt. Du är ju bra på att snacka tyckte Göran, ring Situation Sthlm. Sagt och gjort. Jag fick kontakt med Malin som startat Situation Sthlm och hon bad mig ta reda på var en förening kunde söka bidrag hos Malmö Stad. Jag ringde växel och blev bollad mellan olika avdelningar utan att få svar. Tanken var att den skånska gatutidningen skulle vara en ekonomisk förening utan vinstsyfte precis som Situation Sthlm. Det var inte populärt hos tjänstemännen i Malmö.

Jag skrev en projektbeskrivning, gjorde budget, tidsplanering, men visste inte vem jag skulle skicka min ansökan till inom kommunen. Tidsplaneringen var då att komma ut med första numret i december 2000. I april ringde Maria från Göteborg till Malin. Hon ville starta en gatutidning i Göteborg och undrade om augusti var en rimlig tidsplanering. Malin satte oss i kontakt och Maria blev min närmsta arbetskollega under året som kom. Vår tidsplanering visade sig vara minst sagt orimlig och det var väl en himla tur att vi varken insåg hur lång tid det skulle ta eller hur mycket jobb det skulle krävas. Om jag vetat där och då hur mycket jag hade framför mig hade jag sagt: Det där klarar jag inte av. Men det gjorde jag på något sätt.

I maj fick föreningen vi startat bidrag från Länsstyrelsen. Pengarna var dock villkorade med att Malmö stad skulle gå in med minst lika mycket. När jag inte kom någon vart kontaktade jag Bill Carlsson som jobbade med hemlösa och som jag fått kontakt med under arbetet med utställningen. Jaså, bollar de runt dig, skrattade han.

Bill satte mig i kontakt med Andreas Konstantinides som blev min lots in i Malmö Stad. Han såg till att min ansökan kom till rätt person, Mats Andersson, som jobbade under Birgitta Nilsson som var ansvarigt kommunalråd. I juni beviljade Kommunstyrelsen vår ansökan och jag kunde på allvar jobba med att hitta lokal, personal och framför allt flytta till Malmö.

Långt senare förstod jag att Mats var vad projektmakaren och entreprenören Alec Carlberg kallar min murvel. Alec blev en av två män jag kunde ringa när det körde ihop sig och som jag kunde be om råd. Alec sa vid ett tillfälle. Du behöver ha någon inne i organisationen som älskar ditt projekt och som hjälper sig att förankra det hos beslutsfattarna. Mats Andersson dog tyvärr innan jag kom till den insikten och innan jag kunde tacka honom.

I november 2000 gick mitt flyttlass från Döbelnsgatan till Kronborgsvägen. Mitt kök blev möteslokal och hörnan i vardagsrummet blev kontor. Att hitta en lokal där försäljarna skulle kunna köpa tidningen var svårare än jag någonsin kunnat tro. Jag visste att jag ville ha en lokal som var synlig, den fick absolut inte ligga på någon bakgata. På Kalendegatan låg många tomma lokaler, men där blev det nej och åter nej. På Drottningtorget likaså. Åh, nej inte hemlösa. Vi har precis fått bort dem härifrån, utbrast en fastighetsägare.

En söndag i slutet av maj går jag förbi en bokhandel vid S:t Petri kyrkan. De håller på att packa ner alla böcker och det ser onekligen ut som att de ska flytta ut ur lokalen. Jag knackar på och får svar att jo, de ska lämna lokalen och vad de vet är den inte uthyrd. Jag får numret till förvaltaren, får komma på möte. Han var till min förvåning positiv och i juni kunde Aluma äntligen flytta ut från mitt kök.